fredag 18 september 2015

Att begränsas av sin baby

Som jag tidigare har skrivit på bloggen så är Lillasyster en rätt så skrikig baby. Inte någon supermega kolik-baby som skriker hysteriskt i flera timmar, men hon är nog missnöjd i något skede så gott som varje dag. Och även om jag tycker att jag orkat bra med det, också fast det känns tungt ibland, så har jag märkt att det nu börjar begränsa mig. Jag vill, och vågar inte planera in så mycket då jag vet att det finns en risk att hon sen skriker och "förstör" allt. Jag undviker att åka in till stan med buss, jag undviker att gå längre tider i butiker eller ute på stan, jag vill helst inte gå ut och äta eller på café och jag är lite nervös när vi är bortbjudna någonstans. Nästan varje gång vi varit någonstans så har hon skrikit åtminstone en stund. Jag blir såå stressad av det. Alldels svettig och nervös. Inte är det roligt hemma heller, men när hon skriker borta är det upphöjt i tio.

Med Hubbe var jag ute på stan så gott som varje dag när han var i samma ålder som Lillasyster är nu. Jag lunchade med vänner som jobbade eller satt och drack latte på café var och varannan dag. Han bara sov i vagnen han, det var aldrig något skrik eller några problem och jag kände mej säker och stark. Nu känner jag mej inte alls säker eller stark. Ett par gånger har Lillasyster börjat skrika då vi varit ute så jag har varit tvungen att ta upp henne i famnen mitt i promenaden. Och inte ens det har alltid hjälpt. Ofta har jag med mej bärselen i varukorgen på vagnen för säkerhetsskull eftersom den brukar funka om hon är skrikig. Men då ryms det ju knappt några inköp om jag skulle behöva gå till butiken samtidigt.... Sådana skrik-på-stan-situationer vill jag helst inte hamna i på nytt. Så då är det liksom lättare att mest stanna hemma, eller i alla fall att föreslå att träffas hemma hos oss eller hemma hos väninna. Tristast är det kanske för Hubbe de dagar han är hemma med oss. Jag vågar ju knappt gå till parken i rädsla för att hon sen skall ställa till med skrikfest! Inte så roligt minsann. Kanske jag bara borde bli modigare. Lite skrik dödar ju inte någondera av oss. Och i bästa fall så skriker hon ju antagligen inte alls. Det är väl bara ogrundad onödig rädsla kan jag tänkta mej. Men ju mer man stannar hemma desto högre blir sen tröskeln ut igen.
Men när hon sover är hon ljuvligast av alla 

11 kommentarer:

  1. Om det alls tröstar dig så störs jag inte alls av andra barns skrik, jag tänker bara att " tur att det inte är mitt ansvar" och fortsätter med vad jag höll på med. Man vet ju också att det är värst för mamman och barnet, så man har förståelse. Och dom som inte har förståelse behöver nog inte din hänsyn ;) så ut bland folk bara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tröstar nog lite :) Även om det är jag själv som lider mest när hon skriker. Jag blir så stressad av det.

      Radera
  2. Jag har lite samma känsla med vår lillebror som ändå bara ännu är knappa 7 veckor. Att hur skall jag kunna åka nånstans med honom för att inte tala om med honom och storebror då lillebror är skrikig. Vår storebror är också lika gammal som er Hubbe och med storebror upplevde jag det inte alls så. Men jag tänker väl också lite så att jag bara måste tvinga iväg mig vid nåt skede och så hoppas jag väl också att han med tiden blir mindre skrikig eller iaf mer beräknelig och så att jag vet att jag får honom tröstad och nerlugnad. Hos oss reagerar dessutom storebror med att också sympatiskrika då lillebror gör det så hemmamiljöer känns nog tryggast för tillfälle. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som tur har här inte sympatiskrikits åtminstone! Kämpa på och lycka till er också.

      Radera
  3. Alltså det där skulle jag ha kunnat skriva. Vi har också fått en skrikig baby och i början kände jag mej väldigt begränsad. Nu har jag nog börjat våga mej ut men är nog lite stressad hela tiden ifall det blir skrik. Här är det ju också storasyster som lider för att vi oftast bara hinner till parken så vaknar babyn och skriker :/ kämpa på, det blir nog bättre för oss alla! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja snart vänder det, hoppas jag i alla fall :)

      Radera
  4. Det där låter så bekant: hos oss var det också så att storasyster var en supersnäll baby som man kunde ha med överallt, medan lillebror var mycket skrikigare och missnöjdare över lag. Kändes verkligen inte roligt att göra något med båda två, tyckte ibland också så synd om storasyster som hade fått en så skrikig lillebror (storasyster var inte på dagis så vi var hemma alla tre varje dag). Värst tyckte jag nog då (och ännu också) det var när andra mammor inte förstod mig med just det där att man inte vill göra någonting med en missnöjd baby, bara för att de råkade ha nöjda och glada babyn. Att folk inte förstår att alla babyn är olika och har olika behov.

    Men ja, kan bara säga att det lättar med tiden, nu är vår skrikiga lillebror snart tre år. Mer bestämd och trotsig än sin lugna storasyster är han fortfarande, men den värsta paniken med att röra sig på stan har förstås lättat. Så om det känns skönast för dig att stanna hemma nu, gör det. Bjud hem vänner till er istället om det är lättare så! Och gå på familjecaféer och dylika ställen var ingen höjer på ögonbrynen över en gråtig baby;). Kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jo familjecafé har jag tänkt våga mej på. Vi har ett här i närheten som tur. Men även om det inte höjs på ögonbrynen så känns det ändå inte kul för mig om hon skriker förstås... Babysar är så olika. Det visste jag nog redan, men så här får man det verkligen bekräftat. Samma gener och samma metoder med helt olika resultat... Väntar med skräckblandad förtjusning på hur hon skall bli sen som större....

      Radera
  5. Jag har tänkt skriva åt dig nu i eeevigheter, en lååång kommentar. Då när det var som värst med Saga så åkte jag inte heller just nånstans. Nu har jag ju möjlighet att åka bil så det gjorde det lite lättare på ett sätt, förutom att hon ännu gallskriker hela 20 min vägen till Ekenäs ibland. Jag hade en vän med i bilen en gång som blev väldigt nervös då jag sa "Låt henne skrika, inget kommer att hjälpa". Stackarn. Hon ville sätta sig i baksätet o allt för att få skriket att sluta men inget hjälpte.

    I alla faaall... Den värsta tiden har jag på känn att är över för vår del. Jag hoppas innerligt att det går över för er också över en natt, som det gick här. Ja, nästan i alla fall. Nu har hon trivits i vagnen i två veckors tid, sover långa dagssömner och behöver inte alls kämpa så mycket med magknipet mer.

    Jag brukade åka till stan på det sättet att jag hade EN SAK att göra. Högst en sak. Mer så skulle antagligen Saga vakna o bli förbannad. Jag har fått så otroligt mycket blickar då jag i min dumhet lämnat bilen nånstans längre bort o har tvingats gå till den med skrikande bebis i vagnen eller i famnen... Fyyy attan! Speciellt då folk verkar tro att man verkligen a) inte matar sitt barn tillräckligt b) vet bättre än bebins mamma eller c) har stuckit en kniv i rumpan på bebin. Jag går fortfarande o handlar ensam efter en gång då Saga bara skrek o skrek o inget dög. O folk stirrade. O svetten rann. Tills jag iofs sa åt henne med hög röst att om tutten int duger så får du skrika då o gick iväg rak i ryggen (inombords kändes det hemskt men vad kan man?)

    Ja inte vet jag vilken point min kommentar har egentligen... Vill väl kanske främst säga att du vet att vi var i precis samma situation, du är inte ensam, och DET GÅR ÖVER. Åtminstone det värsta... Nu har hon ju fått vaccin o är lika skrikig igen en vecka. Enorm kram. Jag är lite o funderar på att åka till loppiset Nella & Nuttu i Esbo, vill du ta en kaffeträff (hos er!) isåfall?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för lång kommentar! Jag hoppas så att dagen då det svänger kommer imorgon :) Som tur har jag också bil att röra mej med, det underlättar och hon somnar oftast i bilen, men har nog skrikit många bilresor också... På nåt sätt känns det värre nu ju längre det går eftersom jag hela tiden väntar att det nog avtar vid tre månader men nej...

      Du är jättevälkommen på kaffe om du tar dej en sväng till Nella&Nuttu! Maila eller sätt meddelande på facebook bara så vi inte bokar in något annat :)

      Radera
  6. Kunde ha skrivit exakt samma sak. Och skulle nu kunna skriva ett maratoninlägg, men försöker hindra mig. Ellen var en superbaby, sov överallt och alltid, skrek i princip aldrig. Agnes däremot, sov(er) sällan skrek (skriker) ofta och mycket. Nu, vid nästa två års ålder är hon fortfarande skrikig, men allt blir ju ändå lättare ju äldre barnen blir! Har googlat kolik, stressat, svettats, gråtit, men framför allt försökt ta djupa andetag och tänkt att dem det stör tänker jag inte sätta ännu mera energi på. Mitt bästa råd är att bara gör, allt du vill, när du vill. Man blir GALEN av att bara sitta hemma!!
    //Nina

    SvaraRadera